Kattguldet

Hej,
det var ett tag sedan jag skrev här igen. Jag har saknat det en massa gånger, men jag är så fast i det här med att jag måste ha någonting att skriva om. Prestationen, ett av nutidens dummaste spöken; kära vän. Du ålderslösa, outslitliga, ovälkomna stammis.

Det finns en (oftast inbillad) prestationsångest inför andra människor. Jag måste inte bara producera, utan eventuellt jobb måste producera saker med ett nästintill objektivt värde. Ingen räddande charm, inga vadderande manér. Att dela någonting ogenomtänkt tycker jag kan kännas som att visa svaghet. Jag föraktar svaghet, är jag rädd. Min egen. En stor del av jaget ligger jävligt risigt till.

Det är en del av ett allmänt utslätande. Ibland tror jag att jag är på väg mot ett ingenting.