Till samlingen

Hej, bloggen.
Idag läste jag, efter ett tips från en vän, Lotta Lotass bok Samlarna. Jag blev lite överraskad över att det var en pjäs då jag hade trott att det var en vanlig roman, fast det gjorde ingenting egentligen. Den handlar om, eller är baserad på bröderna Collyer, och var ganska fin. De stängde in sig i sitt hus i flera decennier och samlade på sig mängder av skräp som de ordnade i labyrinter i sitt stora hus. Det fanns till och med fällor utsatta, ifall inkräktare skulle våga sig in. Den ena av bröderna (Homer) blev såsmåningom blind, och den andra (Langley);

"...devised a remedy, a diet of one hundred oranges a week..."

Langley sparade varje dags tidningar så att Homer skulle kunna läsa dem när han återfick sin syn. Veta vad som hänt i världen.

I väntan, ätandes apelsiner. Låter det bekant?

Skam och poesi

Hej, bloggen.

Nyss stod jag i duschen och kom att tänka på en konstig grej. Det har att göra med pinsamhet, eller kanske snarare fånighet. Jag brukar tänka på mig själv som ganska fri från att tycka saker är pinsamma - alltså sådär plågsamt - i alla fall när det gäller social korrekthet eller bristen på det. Men, det finns ett men. Ett undantag.

Vissa saker tycker jag känns lite fåniga att prata om, till exempel att jag har skrivit poesi. Jag började någon gång runt slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Det började med massor av banal (men ur min synvinkel effektiv) åh-herre-gud-jag-har-sådan-ångest-sörja, men tiden gick, och det hela blev mindre banalt (tror jag). Jag kan faktiskt säga att jag skrivit ett och annat i mina dagar som jag faktiskt tycker är bra. (Nu skriver jag inte, men jag ser det mer som någon sorts uppehåll än ett avslut. Hur som helst är det inte vidare relevant här.)

Trots detta är det någonting i själva ordet - poesi - som bär mig emot. Om jag någon gång pratat med dig om det har jag med största säkerhet sagt [po-we-síii] med kultursnobbsröst, eller långt mer troligt; jag har inte pratat om det.

Jag har inga problem med pinsamheten i massor av andra saker. Varken i viktiga saker, eller saker som till exempel att jag tycker det är ett jätteintensivt tal som presidenten håller på militärbasen i filmen Independence Day (jag ryser nästan varje gång). Eller för den delen att jag gillar den filmen jättemycket.
Men poesi.

Jag vet inte varför det är såhär. Jag tycker ju egentligen inte att det är ett dugg töntigt med poesi. Jag gillar att skriva, jag gillar att andra gör det och faktiskt att läsa en och annan väl vald diktsamling. Den här fånighetsrädslan, pinsamheten eller skammen ger inte med sig. Det kanske är någon sorts pojkgrej, mansgrej. Och då kommer min punchline;
Jag skäms för min skam. Den som gäller poesin och den som gäller andra saker som ju egentligen inte är ett dugg pinsamma. Varje gång jag pratar om dessa saker, exempelvis poesin, och garderar mig genom att säga att jag minsann skriver powesiiii, så rodnar jag över hur jävla fånigt det är. I varje fall inombords.