Kattguldet

Hej,
det var ett tag sedan jag skrev här igen. Jag har saknat det en massa gånger, men jag är så fast i det här med att jag måste ha någonting att skriva om. Prestationen, ett av nutidens dummaste spöken; kära vän. Du ålderslösa, outslitliga, ovälkomna stammis.

Det finns en (oftast inbillad) prestationsångest inför andra människor. Jag måste inte bara producera, utan eventuellt jobb måste producera saker med ett nästintill objektivt värde. Ingen räddande charm, inga vadderande manér. Att dela någonting ogenomtänkt tycker jag kan kännas som att visa svaghet. Jag föraktar svaghet, är jag rädd. Min egen. En stor del av jaget ligger jävligt risigt till.

Det är en del av ett allmänt utslätande. Ibland tror jag att jag är på väg mot ett ingenting.

Till samlingen

Hej, bloggen.
Idag läste jag, efter ett tips från en vän, Lotta Lotass bok Samlarna. Jag blev lite överraskad över att det var en pjäs då jag hade trott att det var en vanlig roman, fast det gjorde ingenting egentligen. Den handlar om, eller är baserad på bröderna Collyer, och var ganska fin. De stängde in sig i sitt hus i flera decennier och samlade på sig mängder av skräp som de ordnade i labyrinter i sitt stora hus. Det fanns till och med fällor utsatta, ifall inkräktare skulle våga sig in. Den ena av bröderna (Homer) blev såsmåningom blind, och den andra (Langley);

"...devised a remedy, a diet of one hundred oranges a week..."

Langley sparade varje dags tidningar så att Homer skulle kunna läsa dem när han återfick sin syn. Veta vad som hänt i världen.

I väntan, ätandes apelsiner. Låter det bekant?

Skam och poesi

Hej, bloggen.

Nyss stod jag i duschen och kom att tänka på en konstig grej. Det har att göra med pinsamhet, eller kanske snarare fånighet. Jag brukar tänka på mig själv som ganska fri från att tycka saker är pinsamma - alltså sådär plågsamt - i alla fall när det gäller social korrekthet eller bristen på det. Men, det finns ett men. Ett undantag.

Vissa saker tycker jag känns lite fåniga att prata om, till exempel att jag har skrivit poesi. Jag började någon gång runt slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Det började med massor av banal (men ur min synvinkel effektiv) åh-herre-gud-jag-har-sådan-ångest-sörja, men tiden gick, och det hela blev mindre banalt (tror jag). Jag kan faktiskt säga att jag skrivit ett och annat i mina dagar som jag faktiskt tycker är bra. (Nu skriver jag inte, men jag ser det mer som någon sorts uppehåll än ett avslut. Hur som helst är det inte vidare relevant här.)

Trots detta är det någonting i själva ordet - poesi - som bär mig emot. Om jag någon gång pratat med dig om det har jag med största säkerhet sagt [po-we-síii] med kultursnobbsröst, eller långt mer troligt; jag har inte pratat om det.

Jag har inga problem med pinsamheten i massor av andra saker. Varken i viktiga saker, eller saker som till exempel att jag tycker det är ett jätteintensivt tal som presidenten håller på militärbasen i filmen Independence Day (jag ryser nästan varje gång). Eller för den delen att jag gillar den filmen jättemycket.
Men poesi.

Jag vet inte varför det är såhär. Jag tycker ju egentligen inte att det är ett dugg töntigt med poesi. Jag gillar att skriva, jag gillar att andra gör det och faktiskt att läsa en och annan väl vald diktsamling. Den här fånighetsrädslan, pinsamheten eller skammen ger inte med sig. Det kanske är någon sorts pojkgrej, mansgrej. Och då kommer min punchline;
Jag skäms för min skam. Den som gäller poesin och den som gäller andra saker som ju egentligen inte är ett dugg pinsamma. Varje gång jag pratar om dessa saker, exempelvis poesin, och garderar mig genom att säga att jag minsann skriver powesiiii, så rodnar jag över hur jävla fånigt det är. I varje fall inombords.

det är inte så lätt alla gånger

Brewa och jag.

Nu har det gått ett tag sedan min mailväxling med DN-journalisten Ewa, och det verkar inte som att hon tänker svara på mail nummer 2. Men hon svarade alls, och som ni ser nedan svarade hon artigt och sakligt. Trevlig grej. Jag funderade lite på om jag skulle lägga ut det här, men tja. Såhär blev det.

Hej Gustav,

Tack för ditt mejl, som jag läst och begrundat. Du har helt rätt i att alla antifascister inte brukar våld, än mindre alla som går att benämna vänster. Men jag ansåg att det av sammanhanget framgick att jag syftade på de militanta antifascister som med våld försöker stoppa nazisterna. Kanske borde jag varit ännu tydligare.
Det stämmer att våld är en metod. Men det finns också en idé bakom att det är legitimt och effektivt att stoppa fasismen ute på gatorna handgripligen, det finns militanta antifascister som anser att det är tack vare dem som nazisternas offensiv i slutet av 90-talet bromsades.
Det finns många andra som gör en helt annan analys.

Orsaken till att jag benämner nazisternas grupper med namn är att jag velat göra ett reportage om just nazisterna, inte om de militanta antifasisterna. Dock är det som om jag gör ett reprtage om Israel eller Palestina (eller vilka andra länder i konflikt du vill) , jag kan inte tänka bort den landet ser som sin huvudfiende.
Jag överväger att göra ett reportage om de militanta antifasisterna också, men jag vänder mig mot att behandla dem som om de vore lika varandra eller samma sak, det de har gemensamt är att de kan använda våld i politiska syften, i övrigt skiljer de sig åt radikalt.

vänliga hälsningar

Ewa

Sedan skickade jag det här. Hon svarade inte. Men det är okej, människan måste väl jobba också.

Hej igen, Ewa, tack för svaret.

Ja, jag tycker absolut att du borde vara tydligare, även om jag
förstår hur du tänkt.
För att använda din liknelse med Israel-Palestinakonflikten, låt mig
formulera det såhär:
Ponera att du skrev om det israeliska våldet, och således var tvungen
att nämna det palestinska. Inte skulle du skriva "palestinierna" när
du syftar på Islamiska Jihad?

Jag tycker det låter jätteintressant med en artikel om den militanta
antifascismen i Sverige, och ser fram emot att läsa den.

Med vänliga hälsningar,
Gustav Franklin

DN och jag.

Nu tänker jag göra någonting ovanligt, nämligen skriva om hur jag upprört mig över en artikel i dagens tidning. (Tyvärr finns den inte på DN.se i skrivande stund, annars skulle jag länka.) Ewa Stenberg har med en artikel som heter "Nazister trappar upp våldet", som handlar om just det; hur de högerextrema grupperna i Sverige blir mer militanta och våldsbenägna. So far so good. Problemet är att när man pratar om det högerextrema våldet dyker det vänsterextrema våldet upp (vilket inte är så konstigt egentligen), men Stenberg är långt ifrån lika nyanserad när hon beskriver de militanta vänster- och anarkistaktivisterna. Delar av texten ger ett diffust intryck av att ställa det främlingsfientliga gemytet mot den ansiktslösa faran "vänsteraktivisterna", men det finns mer konkreta problem med artikeln. För att saxa lite ur det mail jag faktiskt överraskade mig själv med att skriva:

"De högerextrema, samt deras grupper, namnges (nyanserat!) på över 10 olika sätt [...]

De militanta vänster- och anarkistgrupperna klumpas helt sonika ihop till "vänsteraktivisterna", antifascister och "de autonoma", samt omnämns på ett ställe som "vänstern". Problemet i detta är att det finns en mycket stor majoritet av vänsteraktivister (och autonoma, för den delen) som aldrig brukar våld. Antifascism är en stor rörelse, exempelvis Ingen människa är illegal [...] Att kalla AFA och liknande grupper för "vänstern" är fullständigt absurt. Förvisso finns det gott om autonoma, "antifascister" och så vidare i AFA, men på intet vis finns det något likhetstecken mellan antifascist, vänsteraktivist, ”de autonoma” eller vänstern och "militant stenkastare". "Vänstern" är ju ett uttryck som ofta används för att beskriva bland annat Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. "

Jag tycker det är obehagligt att journalisten har så dålig koll på begreppen (eller ännu värre: kanske faktiskt vet hur vilseledande hon är!). För att benämna exempelvis AFA "vänstern" är ungefär lika vettigt som att kalla NSF för scouter. Andra delar av texten är lika märkliga:

"De militanta vänsteraktivisternas ideologi sägs vara "...att med hot och våld driva bort rasisterna…". Om ideologi står följande i Nationalencyklopedin: "Ofta används idag ideologi allmänt i betydelsen åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda sammanhängande enhet vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer". Jag vill hävda att våldet varken är extremhögerns eller de militanta antifascisternas ideologi; det är deras metod. Att tala om dessa gruppers metoder som deras ideologi är en allt för grov förenkling."

Förresten, sätter man citationstecken även när man citerar sig själv? Det känns lite fånigt.

På återseende, bloggen.

Synerna och ljuden

Hej,
nu är det december. Jag går upp klockan sju varje morgon och tittar på julkalendern. Den är inte så illa i år. Först verkade den lite sådär, men efter de första två avsnitten har den snarare hållit en kvalitet som placerar den i övre mellanskiktet. Den går lite på tomgång ibland, men det gör inte så mycket. Jag tittar mest på den för att ha en anledning att gå upp om morgnarna. Detta eftersom jag fick i uppdrag att skapa mig en rutin. Även om jag fortfarande går och lägger mig nästan lika sent som vanligt, och således har en nästintill konstant sömnbrist, så får jag faktiskt lite mer gjort när jag inte får ont i huvudet.
[snygg övergång tm]
...På tal om ont i huvudet, så har jag haft det på sista tiden. Jag sitter mycket vid datorn, jag har börjat titta på film igen, har gett mig fan på att läsa igen hur rastlös jag än är (det går sådär; boken är i alla fall mycket bra än så länge) och annat småpyssel - det är liksom logiskt att jag får ont i huvudet. I somras kollade jag upp min syn och fick reda på att jag faktiskt har lite synfel på ena ögat, vilket förklarade en då ganska envis huvudvärk. Jag började jaga glasögon (för jag var så osugen på linser), men tröttnade efter att ha kammat genom stadens utbud med luskam bara för att upptäcka att 90% av alla glasögon är cirka en decimeter bredare än mitt ansikte, samt att fanskapen är jättedyra. Jag sköt upp inköpet och kompenserade genom att försök sitta mindre vid datorn osv, men nu, nu är det dags igen. Läget verkar vara ganska oförändrat tyvärr. Än så länge har jag varit på 3-4 optiker, provat cirka en miljon exakt likadana glasögon, lånat hem kanske tio som trots olikheter varit ganska lätta att förväxla och ännu inte hittat ett enda par som varit lockande. Låt vara att jag är petig, men herre gud, inte så petig! Det måste finnas andra människor med smalt ansikte som ändå har någon sorts känsla för proportioner och inte vill se ut som ett barn i ugglebågar!
(För övrigt måste jag lägga till ett litet sidospår som avslut: Någonting dummare än de affärer som har alla sina glasögon fastlåsta kan ju inte finnas. Möjligen dödsstraffet och liknande, men det är ju en sällspord grad av dumhet. Jag vägrar köpa mina glasögon i en affär där jag måste gå omkring med en expedit som någon sorts korsning av dagisfröken (inget ont om dem; bara inte som expediter!) och väktare! För att inte tala om att man blir tvungen att först vänta på att en expedit ska bli ledig (något som kan ta en avsevärd tid), och sedan stå ut med att hela proceduren tar en evighet eftersom alla ställ ska låsas och låsas upp för varje par man önskar hålla i sin hand, även om de kommer från samma ställ.)

Igår kväll var en tråkig kväll. Jag hade haft en dålig dag, och ville mest ha slut på den. Jag tog ett bad, det är märkligt behagligt, faktiskt; jag är inte så förtjust i att bada någon annanstans. (Jag börjar tro att badkaret är en ljudupplevelse, om inte helt så delvis.) Jag lade mig sedan på min säng och satte på en skiva som jag nästan glömt, men påmints om tidigare på dagen. Skivan var den här. "När jag låg där i mörkret och lyssnade..." började meningen jag skrev här, men jag tror jag nöjer mig så; Jag låg där i mörkret och lyssnade.