Röra!

Hej igen.
Som planerat tog det lite kortare tid att skriva den här gången. Heja mig, va? Jag har bland annat lyckats inhandla en rakkniv och en rullbandspelarmikrofon sedan sist. Vaksala torg är the shit, den som så önskar kan nog se mig där praktiskt taget varje lördag framöver.
Under helgen har jag varit själv i huset, då min lillasyster och mina föräldrar åkte till hälsingland en sväng. Jag planerade att gå på inflyttningsfest, träffa Anja som var i stan, att gå på vaksala torg samt att baka bröd. Efter att trots den infernaliska hettan ha klarat av vaksala torg, med finfint sällskap (Kim), så var jag så trött att jag verkligen inte orkade med inflyttningsfesten. Det kändes lite tråkigt, men å andra sidan var det hos Elin, som känt mig länge nog för att aldrig förvänta sig att jag ska dyka upp på dylika tillställningar. Men jag hade tänkt bli bättre på det, alltså var det litet av ett bakslag. Lördagen var som helhet dock mycket trevlig.

På söndagen gjorde jag inte så mycket. Jag hade svårt att komma iväg någonstans, och träffade således inte Anja. Ack! På riktigt. Jag fick hur som helst mitt bröd bakat, det är väl ett litet plus i kanten. Ganska mycket rågmjöl, pumpakärnor, linfrön, klippt råg och rikligt med brödkryddor. Gott blev det. Strax ska jag flytta in hos min syster och hennes man. Inte för att jag inte trivs hos mina föräldrar, utan för att byta miljö och på så vis möjligen undvika de gamla mönster som Uppsala annars ofta för med sig. Jag planerar hur som helst att där baka bröd och laga mat mycket. dels för att det är kul, dels för att de som jobbar inte orkar/vill. Det blir som en kombination av ett litet tack för att jag får bo där, och någon sorts nyttighetsmanipulation.

För närvarande håller jag på att skaffa mig ny musik, och eftersom jag nyligen blivit jätteintresserad och road av fri improvisation, så blir det påfallande mycket frijazz och amerikansk avantgarde som Cecil Taylor och Albert Ayler (okej, namedropping, men det var ju liksom lite innan det kallades frijazz eller freeform, väl?). Jag har även hållit på med olika ljudexperiment i rummet jag har som ateljé. det är nämligen så att man med en patchkabel kan göra i princip alla mixrar till tongeneratorer. Man skapar en kontrollerad liten rundgång, och presto: en oscillator. Till den här oscillatorn har jag valt att lägga till en (ganska dålig, alltså med låg utsignal) mikrofon. Det har fått denna effekt, som jag tycker är fantastisk: ljudet genereras i en rundgång i mixern och spelas upp genom en högtalare; mikrofonen får då till effekt att den, om man hänger den nån centimeter ner i ett kärl, plockar upp kärlets naturliga resonans. Eller egentligen antar jag att ljudet från högtalaren inifrån kärlet (/burken/glaset/whatever) reduceras till de frekvenser som resonerar bra i kärlet. Alltså hoppar tongeneratorns ton till kärlets, samma som om man knäpper på ett glas. Fyller man dessutom sedan vatten i glaset, så förändras tonhöjden med volymen. Oscillatorn hoppar till närmaste överton. Coolt!
Hur som helst, sambandet mellan frijazzen och ljudexperimenten är att folk tenderar att se det som oväsen, eller erkänna kvaliteten, men inte själva "orka". Jag brukade reagera på samma sätt, men har på grund av intresse lärt mig. Nu har jag liksom ingen större barriär mellan min reaktion, vad jag känner inför ett ljud, och hur tonalt eller harmoniskt det är. Jag i min tur, känner människor som är väldigt inne i konstmusik och genuint kan njuta av ljud som jag inte kan förstå (ännu?). Det är en otroligt fasinerande tanke att människor, sakta men säkert, lär sig att uppskatta fler och fler ljud - och att enskilda personer kan lära sig att uppskatta ljud som är så långt ifrån vedertagna som musik.
Under tiden jag satt och skrev detta, så hoppade min spellista, som av en lycklig slump över till ett mycket fint ljudverk! Vill göra om av Christina Langert (jättebra konstnär tm), som gjordes till fanzinet Paris nummer om ambivalens. Stycket är ljudet av Christina som sprättar en söm hon tidigare sytt. Det är knastrigt, knäppande, ostrukturerat. Jag tror jag slutar här. Jag vill bara skriva att det är så jävla fint att allting kommer från någonting i musiken. Verk av minimalister som Steve Reich kommer från lika delar folkmusik och konstmusikvärld, och röjde i sin tur vägen för nutida elektronisk musik, genom att föbereda världen på technons och housens monotona tillståndsmusik. I luvit!