Rants

Sådär. Det har efter ett kanske lite väl långt jullov blivit dags för mig att återigen åka söderut, mot bohuslän, där jag går i skolan och bor. Minst en termin till, kanske plus en månad eller två.
Jullovet har varit en konstig upplevelse, både precis vad jag behövde och riktigt jobbigt. Mycket saker blev inte av, och jag reagerade som jag brukar på overksamhet - den klassiska onda spiralen.
...Men jag sade att hösten har varit konstig. Du kanske undrar, kära läsare, vad jag menar med det? Tillåt mig att utveckla.
Det här har varit en höst som dels rent personligen har haft väldigt intensiva inslag. Precis i terminens början visade de mindre angenäma sidorna av mitt psyke vad de gick för, och någonting jag sett fram emot i flera månader - skolstarten - fick skjutas upp ett par veckor. Efter den konstiga öppningen på läsåret, så var det inte konstigt att det var en speciell upplevelse att sedan ändå åka tillbaka till skolan. Alla var väldigt välkomnande och glada att se mig, detta trots att jag förtigit frånvarons faktiska skäl (jag spred dock genom pålitliga agenter ut rykten om en semestervistelse hos en saudisk prins). Kombinationen av mitt ganska möra tillstånd och den sköna upplevelse denna återkomst blev, gav någon sorts känsla av overklighet. Men, nu när min egen vinkel på inledningen av denna höst är förklarad, låt mig fortsätta med varför tidsperioden varit så konstig;
Förändringar.
Jag är ett vanedjur. Och denna höst har gått på allt utom rutin. Vänner som oftast har ganska bra rätsida på livet har mått dåligt - vissa riktigt dåligt. De som aldrig fått någon riktig ordning på sig har helt plötsligt hittat den ordningen. De med långvariga förhållanden har gjort slut, commitophobes har skaffat partners. (Bra partners, kan jag tillägga.) Overksamma har kommit igång på ett sätt som fått den värsta filofaxklottrare att känna sig avundsjuk, och de driftiga har förvånansvärt nog stått och stampat. Att försöka hänga med, vara en bra vän och ta hyfsat väl hand om sig själv har varit ett jävla jobb, rent ut sagt. Å ena sidan har det varit svårt att hantera alla förändringar, men å andra sidan har jag haft en känsla av att många andra har varit precis lika lost som jag själv.


(denna del kanske saxas bort snart, jag vet inte)
Idag pratade jag och en kär vän till mig om en viss aspekt av förhållandenormen som finns - nämligen hur mycket man egentligen får tycka om någon som inte är ens partner (förutsatt att man är mono). Vi kom in på det genom att min vän är en av de som nyligen skaffat sig pojk-/flickvän. Jag hade pratat om att jag har en vän som jag (efter ett antal års vänskap) slutligen bara tvingats acceptera att jag förmodligen aldrig kommer sluta attraheras enormt av, på flera plan, och att det gett oss en speciell relation. Hur som helst - vännen jag fikade med har precis som jag lite svårt för det här med vad som är okej. Ingen av oss var egentligen vidare intresserad av att diskutera gränser, utan vi mer bekräftade någon sorts ömsesidig oförståelse inför denna luddiga norm.
Det förväntas vara obekvämt med en relation som inte är helt plantonisk, men ändå inte uttalat som par (eller möjligen nu i våran frrrigjorda tid; sexrelation) - men behöver det verkligen vara det? Själv tror jag att även övertygade monogama mår bra av relationsanarki som någonting att reflektera över, en tanke att leka med för att veta vad man egentligen tycker och vill, och vad som bara är norm och konstruktion.