Motvals

Kattguldet

2008-04-09T23:20:00.003+02:00

Hej,
det var ett tag sedan jag skrev här igen. Jag har saknat det en massa gånger, men jag är så fast i det här med att jag måste ha någonting att skriva om. Prestationen, ett av nutidens dummaste spöken; kära vän. Du ålderslösa, outslitliga, ovälkomna stammis.

Det finns en (oftast inbillad) prestationsångest inför andra människor. Jag måste inte bara producera, utan eventuellt jobb måste producera saker med ett nästintill objektivt värde. Ingen räddande charm, inga vadderande manér. Att dela någonting ogenomtänkt tycker jag kan kännas som att visa svaghet. Jag föraktar svaghet, är jag rädd. Min egen. En stor del av jaget ligger jävligt risigt till.

Det är en del av ett allmänt utslätande. Ibland tror jag att jag är på väg mot ett ingenting.

Till samlingen

2008-03-16T23:29:00.006+01:00

Hej, bloggen.
Idag läste jag, efter ett tips från en vän, Lotta Lotass bok Samlarna. Jag blev lite överraskad över att det var en pjäs då jag hade trott att det var en vanlig roman, fast det gjorde ingenting egentligen. Den handlar om, eller är baserad på bröderna Collyer, och var ganska fin. De stängde in sig i sitt hus i flera decennier och samlade på sig mängder av skräp som de ordnade i labyrinter i sitt stora hus. Det fanns till och med fällor utsatta, ifall inkräktare skulle våga sig in. Den ena av bröderna (Homer) blev såsmåningom blind, och den andra (Langley);

"...devised a remedy, a diet of one hundred oranges a week..."

Langley sparade varje dags tidningar så att Homer skulle kunna läsa dem när han återfick sin syn. Veta vad som hänt i världen.

I väntan, ätandes apelsiner. Låter det bekant?

Skam och poesi

2008-03-11T22:09:00.006+01:00

Hej, bloggen.

Nyss stod jag i duschen och kom att tänka på en konstig grej. Det har att göra med pinsamhet, eller kanske snarare fånighet. Jag brukar tänka på mig själv som ganska fri från att tycka saker är pinsamma - alltså sådär plågsamt - i alla fall när det gäller social korrekthet eller bristen på det. Men, det finns ett men. Ett undantag.

Vissa saker tycker jag känns lite fåniga att prata om, till exempel att jag har skrivit poesi. Jag började någon gång runt slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Det började med massor av banal (men ur min synvinkel effektiv) åh-herre-gud-jag-har-sådan-ångest-sörja, men tiden gick, och det hela blev mindre banalt (tror jag). Jag kan faktiskt säga att jag skrivit ett och annat i mina dagar som jag faktiskt tycker är bra. (Nu skriver jag inte, men jag ser det mer som någon sorts uppehåll än ett avslut. Hur som helst är det inte vidare relevant här.)

Trots detta är det någonting i själva ordet - poesi - som bär mig emot. Om jag någon gång pratat med dig om det har jag med största säkerhet sagt [po-we-síii] med kultursnobbsröst, eller långt mer troligt; jag har inte pratat om det.

Jag har inga problem med pinsamheten i massor av andra saker. Varken i viktiga saker, eller saker som till exempel att jag tycker det är ett jätteintensivt tal som presidenten håller på militärbasen i filmen Independence Day (jag ryser nästan varje gång). Eller för den delen att jag gillar den filmen jättemycket.
Men poesi.

Jag vet inte varför det är såhär. Jag tycker ju egentligen inte att det är ett dugg töntigt med poesi. Jag gillar att skriva, jag gillar att andra gör det och faktiskt att läsa en och annan väl vald diktsamling. Den här fånighetsrädslan, pinsamheten eller skammen ger inte med sig. Det kanske är någon sorts pojkgrej, mansgrej. Och då kommer min punchline;
Jag skäms för min skam. Den som gäller poesin och den som gäller andra saker som ju egentligen inte är ett dugg pinsamma. Varje gång jag pratar om dessa saker, exempelvis poesin, och garderar mig genom att säga att jag minsann skriver powesiiii, så rodnar jag över hur jävla fånigt det är. I varje fall inombords.

det är inte så lätt alla gånger

2008-01-08T11:37:00.000+01:00

Brewa och jag.

2007-12-29T15:55:00.001+01:00

Nu har det gått ett tag sedan min mailväxling med DN-journalisten Ewa, och det verkar inte som att hon tänker svara på mail nummer 2. Men hon svarade alls, och som ni ser nedan svarade hon artigt och sakligt. Trevlig grej. Jag funderade lite på om jag skulle lägga ut det här, men tja. Såhär blev det.

Hej Gustav,

Tack för ditt mejl, som jag läst och begrundat. Du har helt rätt i att alla antifascister inte brukar våld, än mindre alla som går att benämna vänster. Men jag ansåg att det av sammanhanget framgick att jag syftade på de militanta antifascister som med våld försöker stoppa nazisterna. Kanske borde jag varit ännu tydligare.
Det stämmer att våld är en metod. Men det finns också en idé bakom att det är legitimt och effektivt att stoppa fasismen ute på gatorna handgripligen, det finns militanta antifascister som anser att det är tack vare dem som nazisternas offensiv i slutet av 90-talet bromsades.
Det finns många andra som gör en helt annan analys.

Orsaken till att jag benämner nazisternas grupper med namn är att jag velat göra ett reportage om just nazisterna, inte om de militanta antifasisterna. Dock är det som om jag gör ett reprtage om Israel eller Palestina (eller vilka andra länder i konflikt du vill) , jag kan inte tänka bort den landet ser som sin huvudfiende.
Jag överväger att göra ett reportage om de militanta antifasisterna också, men jag vänder mig mot att behandla dem som om de vore lika varandra eller samma sak, det de har gemensamt är att de kan använda våld i politiska syften, i övrigt skiljer de sig åt radikalt.

vänliga hälsningar

Ewa

Sedan skickade jag det här. Hon svarade inte. Men det är okej, människan måste väl jobba också.

Hej igen, Ewa, tack för svaret.

Ja, jag tycker absolut att du borde vara tydligare, även om jag
förstår hur du tänkt.
För att använda din liknelse med Israel-Palestinakonflikten, låt mig
formulera det såhär:
Ponera att du skrev om det israeliska våldet, och således var tvungen
att nämna det palestinska. Inte skulle du skriva "palestinierna" när
du syftar på Islamiska Jihad?

Jag tycker det låter jätteintressant med en artikel om den militanta
antifascismen i Sverige, och ser fram emot att läsa den.

Med vänliga hälsningar,
Gustav Franklin

DN och jag.

2007-12-16T15:03:00.000+01:00

Nu tänker jag göra någonting ovanligt, nämligen skriva om hur jag upprört mig över en artikel i dagens tidning. (Tyvärr finns den inte på DN.se i skrivande stund, annars skulle jag länka.) Ewa Stenberg har med en artikel som heter "Nazister trappar upp våldet", som handlar om just det; hur de högerextrema grupperna i Sverige blir mer militanta och våldsbenägna. So far so good. Problemet är att när man pratar om det högerextrema våldet dyker det vänsterextrema våldet upp (vilket inte är så konstigt egentligen), men Stenberg är långt ifrån lika nyanserad när hon beskriver de militanta vänster- och anarkistaktivisterna. Delar av texten ger ett diffust intryck av att ställa det främlingsfientliga gemytet mot den ansiktslösa faran "vänsteraktivisterna", men det finns mer konkreta problem med artikeln. För att saxa lite ur det mail jag faktiskt överraskade mig själv med att skriva:

"De högerextrema, samt deras grupper, namnges (nyanserat!) på över 10 olika sätt [...]

De militanta vänster- och anarkistgrupperna klumpas helt sonika ihop till "vänsteraktivisterna", antifascister och "de autonoma", samt omnämns på ett ställe som "vänstern". Problemet i detta är att det finns en mycket stor majoritet av vänsteraktivister (och autonoma, för den delen) som aldrig brukar våld. Antifascism är en stor rörelse, exempelvis Ingen människa är illegal [...] Att kalla AFA och liknande grupper för "vänstern" är fullständigt absurt. Förvisso finns det gott om autonoma, "antifascister" och så vidare i AFA, men på intet vis finns det något likhetstecken mellan antifascist, vänsteraktivist, ”de autonoma” eller vänstern och "militant stenkastare". "Vänstern" är ju ett uttryck som ofta används för att beskriva bland annat Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. "

Jag tycker det är obehagligt att journalisten har så dålig koll på begreppen (eller ännu värre: kanske faktiskt vet hur vilseledande hon är!). För att benämna exempelvis AFA "vänstern" är ungefär lika vettigt som att kalla NSF för scouter. Andra delar av texten är lika märkliga:

"De militanta vänsteraktivisternas ideologi sägs vara "...att med hot och våld driva bort rasisterna…". Om ideologi står följande i Nationalencyklopedin: "Ofta används idag ideologi allmänt i betydelsen åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda sammanhängande enhet vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer". Jag vill hävda att våldet varken är extremhögerns eller de militanta antifascisternas ideologi; det är deras metod. Att tala om dessa gruppers metoder som deras ideologi är en allt för grov förenkling."

Förresten, sätter man citationstecken även när man citerar sig själv? Det känns lite fånigt.

På återseende, bloggen.

Synerna och ljuden

2007-12-15T17:10:00.000+01:00

Hej,
nu är det december. Jag går upp klockan sju varje morgon och tittar på julkalendern. Den är inte så illa i år. Först verkade den lite sådär, men efter de första två avsnitten har den snarare hållit en kvalitet som placerar den i övre mellanskiktet. Den går lite på tomgång ibland, men det gör inte så mycket. Jag tittar mest på den för att ha en anledning att gå upp om morgnarna. Detta eftersom jag fick i uppdrag att skapa mig en rutin. Även om jag fortfarande går och lägger mig nästan lika sent som vanligt, och således har en nästintill konstant sömnbrist, så får jag faktiskt lite mer gjort när jag inte får ont i huvudet.
[snygg övergång tm]
...På tal om ont i huvudet, så har jag haft det på sista tiden. Jag sitter mycket vid datorn, jag har börjat titta på film igen, har gett mig fan på att läsa igen hur rastlös jag än är (det går sådär; boken är i alla fall mycket bra än så länge) och annat småpyssel - det är liksom logiskt att jag får ont i huvudet. I somras kollade jag upp min syn och fick reda på att jag faktiskt har lite synfel på ena ögat, vilket förklarade en då ganska envis huvudvärk. Jag började jaga glasögon (för jag var så osugen på linser), men tröttnade efter att ha kammat genom stadens utbud med luskam bara för att upptäcka att 90% av alla glasögon är cirka en decimeter bredare än mitt ansikte, samt att fanskapen är jättedyra. Jag sköt upp inköpet och kompenserade genom att försök sitta mindre vid datorn osv, men nu, nu är det dags igen. Läget verkar vara ganska oförändrat tyvärr. Än så länge har jag varit på 3-4 optiker, provat cirka en miljon exakt likadana glasögon, lånat hem kanske tio som trots olikheter varit ganska lätta att förväxla och ännu inte hittat ett enda par som varit lockande. Låt vara att jag är petig, men herre gud, inte så petig! Det måste finnas andra människor med smalt ansikte som ändå har någon sorts känsla för proportioner och inte vill se ut som ett barn i ugglebågar!
(För övrigt måste jag lägga till ett litet sidospår som avslut: Någonting dummare än de affärer som har alla sina glasögon fastlåsta kan ju inte finnas. Möjligen dödsstraffet och liknande, men det är ju en sällspord grad av dumhet. Jag vägrar köpa mina glasögon i en affär där jag måste gå omkring med en expedit som någon sorts korsning av dagisfröken (inget ont om dem; bara inte som expediter!) och väktare! För att inte tala om att man blir tvungen att först vänta på att en expedit ska bli ledig (något som kan ta en avsevärd tid), och sedan stå ut med att hela proceduren tar en evighet eftersom alla ställ ska låsas och låsas upp för varje par man önskar hålla i sin hand, även om de kommer från samma ställ.)

Igår kväll var en tråkig kväll. Jag hade haft en dålig dag, och ville mest ha slut på den. Jag tog ett bad, det är märkligt behagligt, faktiskt; jag är inte så förtjust i att bada någon annanstans. (Jag börjar tro att badkaret är en ljudupplevelse, om inte helt så delvis.) Jag lade mig sedan på min säng och satte på en skiva som jag nästan glömt, men påmints om tidigare på dagen. Skivan var den här. "När jag låg där i mörkret och lyssnade..." började meningen jag skrev här, men jag tror jag nöjer mig så; Jag låg där i mörkret och lyssnade.

Hårsredovisning

2007-11-28T21:31:00.000+01:00

Hej, bloggen.
Det finns ju ett antal saker man kan göra för att förnya sitt liv, när man av någon anledning inte lyckas göra någonting radikalt. Man kan möblera om, man kan klä ut/upp/ned sig, och så kan man klippa sig. Häromdagen klippte jag mig. Eller snarare; en frisör klippte mig. För första gången på närmare ett decennium. I sjuan eller gud, kanske tidigare till och med! ...men ja, någongång då var förra gången; mellanstadiet/högstadiet. Den gången hade jag relativt långt hår, och var ganska angelägen om att fortsätta ha det. Jag gick in någonstans med de tvåhundra kronor mina föräldrar försett mig med, och bad frisören att bara ta lite toppar. Jag kom ut mer eller mindre snaggad. Jag kände mig inte direkt uppiffad vad jag minns.
Så när jag för en månad sedan ungefär fick ett vansinnesutbrott på att mitt hår var överallt, så erbjöd sig min mor att bjussa på ett frisörbesök. Och varför inte, tänkte jag! (Det var hos en viss frisör. Hon har klippt alla tanterna i min släkt samt mina systrar i flera år, och duktig är hon.)
...men det är ju lite meningslöst att gå till frisören och be att få en frisyr man lika gärna kan fixa själv. Med det i åtanke lät jag frisören göra precis vad hon ville, och måste tillstå att jag är tämligen nöjd med resultatet. På bilden ovan är jag nyvaken, därav minen. Jag vet inte varför jag gör sådär när jag är nyvaken... någonting med ögonlocken. Ljuset kanske.

Idag gjorde jag en skitambitiös middag. En sorts piroger ungefär. De blev tyvärr inte så goda. Lite synd, för det tog tre timmar. Men en sido-grej blev god! Ungefär10 cm-bitar av purjolök (där de fibriga lagrena var avskalade så att den blir mjäll) som ugnsbakats i balsamvinäger, örtsalt, olivolja och calvados, sedan inrullade i tunn, tunn pirog/pizza-deg och ungsbakade igen tills degen är klar. Om man vill kan man ju strunta i degen också.

Konsten

2007-11-25T01:36:00.000+01:00

Hej, hej, nu har jag en blogg där jag lägger upp konstgrejer. Det är ganska oöverskådligt, men nu är ju bilderna online i alla fall. Om någon har några bra idéer för hosting eller nåt av ljudgrejerna, så tipsa mig!

http://gustavfranklin.blogspot.com

Okej,

2007-11-24T00:58:00.000+01:00

Alldeles strax ska jag skriva lite inlägg - jag hade faktiskt tänkt göra det nu, men sedan tittade jag på klockan.

PS. Snart kommer Landskap Ljudmagasin - glass för era öron!

Änder och marmelad

2007-11-13T14:41:00.000+01:00

Hej,
stackars bloggen har legat i träda. Det har inte jag. Jag har gjort besk och hemsk marmelad, hittat en andflock bara några meter från E4an och promenerat en hel del. Jag har haft ett ordentligt nederlag, några trevliga stunder, en smula hopp samt instiftat traditionen morgonfika på stan med en vän. Låt vara att morgonfikat än så länge inte är vidare tidigt, men jag misstänker att det kommer att bli tidigare och tidigare. (Håll i hatten; härifrån blir det personligt. Jag kan inte skriva annat just nu. Det är därför jag inte postat.)

Som ni som känner mig säkert vet är jag inte så förtjust i folkmassor - eller kanske snarare gillar avsaknaden. Av den anledningen är morgonfikat strålande, och ju tidigare desto bättre. Jag upptäckte dess storhet en morgon under gymnasietiden när jag var på väg till min första lektion. Jag satt på stora torget, hade just missat min buss och kände mig allmänt miserabel. Från ingenstans dök min vän Hanna upp och bjöd på fika på storken. Vi var först där, och det var knappt ens några lampor på. Jag tror att jag mådde så bra att jag åkte tillbaks hem sedan.

Härom dagen var jag var ute och gick med ny bra musik i lurarna. Det var snö, så jag pulsade fram eftersom jag inte gick på någon väg, direkt. På ett ställe pausade jag vid en liten dräneringsdamm vid nya E4an. Det var ett sånt där väldigt starkt ögonblick som kommer ibland. Jag har svårt att veta vad det är, men det är vackert och hoppfullt och hopplöst på samma gång. Det är mycket. (De där ögonblicken är sköna att ha, faktiskt, jag tror nästan att de är en överlevnadsmekanism.) Men jag stod där, och det slog mig - verkligen slog mig, pang! - att det var ett ögonblick jag inte hade kunnat dela. Det låter kanske deppigt, men jag blev glad. Jag har svårt att formulera det, men det underströk värdet i någonting. Jag tror att jag är rädd för att vara fast i odelbara upplevelser. Det kan låta som en motsägelse med tanke på vad jag skrev längre upp, men en upplevelses delbarhet eller odelbarhet kopplades plötsligt loss från vilket värde upplevelsen har. Jag hoppas att det håller i sig.

Projekt

2007-10-27T00:35:00.000+02:00

Damer, herrar samt mindre petiga; tillåt mig att presentera min nya följeslagare här i livet. I brist på en bättre hälft har jag nu dagliga möten med dessa. De inte bara ser ut som fusksocker till kaffet, de smakar ungefär likadant. Tydligen gå det bra att röra ut dem i vatten om man så vill. Om kaffe också är okej förtäljer dock inte bipacksedeln.

I övrigt har jag haft ett antal dagar då jag, även om jag inte kan kalla dem direkt bra, orkat ta itu med en del små projekt. Till exempel har jag efter mycket om och men med hjälp av min far transporterat hem 9 stycken prima dörrar, samt börjat göra åverkan på dem. Jag har upptäckt att dörrar är tunga, tunga saker. Jag har även gjort ett CD-omslag till en vän, samt sytt.

I mina öron ljuder Efterklangs nya skiva Parades. Jag har bara kommit några få låtar, men oj vad trevligt det låter.

...Och här, mina vänner, slutar dagens inlägg. Annars kommer jag bara börja gnälla.

Allting handlar om nätter

2007-10-19T09:21:00.000+02:00

Om några timmar ska jag åka till hälsingland över helgen, till min släkts gemensamma "sommarställe". Där uppe ska jag göra brasor i öppna spisen och förhoppningsvis titta på lite riktigt mörker. Jag hade även planerat att börja gräva på grunden till det hus jag ska bygga där uppe, men lite lagom har jag fått ont i mina handleder. För mycket dator eller något...
För tillfället drömmer jag väldigt mycket varje natt, jag vaknar och är inte säker på vad som har hänt eller inte hänt. Ibland är det lättare, som när jag hade diffusa minnen av att sitta i ett bilvrak och småprata med en lätt identitetslös människa samtidigt som vi jagade bort jobbiga zombiemänniskor genom att kasta tjocka mynt på dem. Ibland är det svårare. Jag vaknar snurrig och virrig, samt i lätt chock över att det jag just drömt inte var sant. Välkommen till världen, liksom.

Semester ifrån semestern

2007-10-18T00:06:00.000+02:00

Hej,
här har jag varit ganska dålig på att skriva ett tag nu. Jag har börjat några gånger, men liksom inte fått ihop någonting intressant. Detta trots att jag var på en rolig föreläsning med cyborgforskaren och cyborgen Kevin Warwick. Jag fick till och med tillfälle att fråga honom någonting jag undrat länge.

Hur som helst, jag är ledsen och less, men jag är så ofantligt trött på att bara gnälla hela tiden.

Våldet och kärleken

2007-09-19T22:40:00.001+02:00

Hej.
Den senaste tiden har min oförmåga att få någonting skrivet här hängt över mig som ett mörkt moln. Jag har velat skriva om geometri, samband, radio, att ha ett facit och en massa andra saker. Men det har inte gått. Och går det inte, så går det inte. FU, dåliga samvetet.

I mitten på bilden ovan finns en illustration av ett sexdimensionellt objekt, en så kallad Calabi-Yau-rymd, och önskar innerligt att jag kunde matematiken kring dem. Jag önskar att jag hade ett stall av professorer jag kunde fråga saker. Folk som kunde lära mig saker om fysik, matematik, språk. Jag älskar tanken. Och jag vet, det kallas "universitet", men jag menar någontig mer personligt.

Nu, ikväll, så har jag haft en ganska spännande diskussion med min mamma. Vi har pratat om våld. I egenskap av människa med klyvningen kampsportsintresserad och ickvåldsidkare funderar jag mycket på saker rörande våld.
Jag gillar de här diskussionerna eftersom jag verkligen inte vet vad jag tycker - eller snarare, jag vet inte en sak jag tycker. Intellektuellt tänker jag att man aldrig ska skada någon annan, men; i verkligheten hamnar folk i våldsamma situationer utan att vilja det. Det är mycket å ena sidan, å andra sidan. Å ena sidan är en mjuk kampsport ett bra val. Att vända motståndarens kraft bortåt, utan att skada någon. Å andra sidan; i en verkligt farlig situation, t.ex. ett överfall, ger man genom ett mjukt första försvar i värsta fall eventuella förövare en chans att försöka igen. Den här delen av mig vill att feministiskt självförsvar ska innefatta principer i stil med "ingen springer med ett brutet knä". Själv vill jag undvika våld i allt större utsträckning ju mer jag, genom mitt intresse, lär mig om hur många sätt man kan skada någon, men alla fungerar inte så! Vissa vill inte lära sig alls, andra skulle förmodligen använda sin kunskap i aggressivt syfte - för att inte tala om problemet med upptrappning! Det är komplicerat, och jag har svårt att se hur jag skulle kunna vara säker på en åsikt utan att blint hänvisa till en princip för principens skull. (Då skulle jag välja... ja, just det!)

Duracell

2007-09-12T22:30:00.000+02:00

Snart ska jag skriva igen, men så länge tipsar jag er om att kolla på den här killen!
Han är en av musikakterna längst upp på min att-se-lista.

Frånvaro

2007-08-27T15:09:00.000+02:00

Någon gång förra veckan skrev någon i DN om två forskargrupper som lyckats framkalla samma sak hos sina testdeltagare; känslan att medvetandet är flyttat från kroppen. (Även om klåparen som satte rubriken missade den där biten med "känslan". Illusionen. I och för sig behöver det inte vara mindre verkligt för det, men eh. Det är en lång, filosofisk diskussion, och poängen är att jag blev lite besviken när jag läste artikeln.) Det var inte riktigt så spännande som det låter tyvärr. Testdeltagarna var iförda VR-glasögon och fick i dem se någon som petade med en pinne på en docka, samtidigt som man petade på deltagarnas fysiska kropp med en annan pinne. Tadaa: "Åh gud, jag är dockan!"

Det fick mig att minnas hur jag för några år sedan, på ett ganska litet forum, talade med en man som gillade både hallucinogena droger och långvarig meditation. Han skrev någon gång om hur det är en övning i en viss sorts meditation att "flytta" sitt medvetande från pannan till exempelvis naveln. Han hade gjort det någon gång, men det hade tagit timmar av koncentration och mentala förberedelser. Sedan berättade han om att han tagit DMT, om jag minns rätt, och hur han då kunde flytta sitt medvetande helt och hållet med viljan.

Det är intressant. Jag tänker ganska ofta på känslan av medvetande och dess placering. Alltså, det verkar ju, i mina ögon, evolutionärt vettigt att man har en känsla av medvetande bakom ögonen. Det är liksom kroppens sätt att säga till en att akta huvudet.

Själv känner jag ofta att mitt medvetande sitter några decimeter bakom ögonen, lätt frånkopplat. Räknar man decimeter bakåt från ögonen hamnar man i och för sig utanför huvudet, men så känns det inte. Inne i huvudet, men liksom långt bak.

Hur som helst, det första testet fick mig att tänka på någonting jag läst i en del texter om AI och medvetenhet; spegeltestet. Det känns som två sidor av samma mynt, och en vacker parallell. Det känns också lite tragiskt, att peta-med-pinne-experimentet fungerade. Det vore fult om känslan av närvaro bara skulle vara koordination av två eller flera sinnen.

Lögnen

2007-08-24T00:05:00.000+02:00

Hej, bloggen. Okej, det var typ 10 dagar sedan sist. Lite skäms jag, men inte så mycket.
Det har varit dåligt. Jättedåligt, på ett sätt som jag har sluppit länge.
De senaste dagarna har jag, förutom att ta lite i taget, satt igång med mina studier. Jag ska läsa lite gymnasiematte, och börjar på C. Jag var på ett ganska värdelöst möte på Centrum För Vuxnas Lärande, men det var ändå okej. Jag har gjort den tråkiga introduktionskursen, som man måste göra innan man kan sätta igång med det man vill på hemsidan där man liksom lämnar in sina uppgifter. Blaha blaha.

Idag tänkte jag att lögnen kanske är världens enda hopp. Ljug ljug ljug om din ålder, ditt kön, ditt ursprung, dina pengar och alla status- och klassmarkörer som finns. Gör det inkonsekvent och gör det utan begränsningar. Tills vidare.
Eller?

Förresten, igår kväll hände en jätteläskig grej. För typ en vecka sedan byggde jag om en klockradio jag hade. Jag vred på lite potentiometrar och petade på ett par spolar i akt och mening att göra så att radion skulle ta in >108mHz, det vill säga bandet som flygradiotrafik går på. Jag lyckades, trots radions jättedåliga antenn, höra små några bitar dialog vilket var jättekul. Sedan började det blåsa, signalerna försvann och jag började pyssla med annat. Ett par gånger om dagen har jag ändå lyssnat igenom radions frekvensregister i jakt på någonting kul, men knappt fått in någonting. Hur som helst, igår natt skulle jag gå och lägga mig. När jag öppnade dörren till mitt rum, så fylldes rummet av ett jätteläskigt droneande WAOWAOWAOWAO, liksom ett ljud som modulerades. Jag tänkte eftersom klockan var ca 3 och mina föräldrar sov, att jag var tvungen att stänga av det, så jag kastade mig på volymratten. Den var redan i botten!!! Jag stängde av på avknappen och drog ur sladden. Radion var inte varm, luktade inte bränt eller någonting annat som antyder kortslutning. Vet någon hur det här kan ha hänt? När jag satte i radion i kontakten dagen efter kom inget liknande ljud, trots exakt samma inställningar. Min gissning är att det någonstans i radion ackumuleras en liten, begränsad kortslutning mellan några komponenter efter en viss tid påslagen. Men jag fattar inte. Hur som helst, efter chocken hade jag svårt att sova på typ 45 minuter. Således har jag haft lite smnbrist idag. Imorgon ska jag till unga vuxna igen, jag hoppas att jag inte sover förbi det.

Flygplanen

2007-08-14T23:05:00.000+02:00

Hej!
Jag behöver nästan alltid göra någonting med händerna. Jag är den där jobbiga människan som genast börjar bryta sönder tandpetare i små bitar, riva papper, rita i tidningar och... tja, ni vet?
Sista tiden har jag, oftast när jag sitter framför datorn, börjat göra pappersflygplan. Sax, tejp, böjlig linjal, rak linjal, penna och ett A4 från skrivaren. Och ibland, om det behövs, en tunn bambupinne eller någonting för att få vikt, balans. De är alltid gjorda i ett pappersstycke. Det är roligt. Jag försöker tänka på utseende, tyngdpunkt, att vingarna ska få lyft och att det ska vara svårare/bättre än det förra.
Jag provar att kasta dem, och ibland är de bra, ibland jättedåliga. En del ser ut som fåglar när man slänger/släpper dem, med ledade vingar och mjuka svängar. Det känns som jättekonkreta små fysikexperiment, men ändå nästan helt i blindo.

Kort rapport

2007-08-12T21:17:00.000+02:00

Hej, govänner.
Det var ganska länge sedan jag skrev, jag vet. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om. Man kan ju inte gnälla hela tiden, men det är mest sånt jag har tänkt liksom. Tråkigt.
I helgen har jag varit själv hemma i mina föräldrars hus, alla andra har varit på släktens kräftkalas i hälsingland. Då jag inte äter kräftor och inte dricker snaps, så slöt jag mig till att jag lika gärna kunde hoppa över det i år.
Det enda roliga jag har gjort i helgen var det här, men det var å andra sidan jätteroligt. Jag rekommenderar er att testa det, det är jävligt mycket häftigare i verkligheten än på bild. Men gör inte illa er på något vis bara.
Dessutom har jag, innan helgen i och för sig, både anmält mig till en (gymnasiets) Matematik C-kurs på distans. Jag har till och med raggat upp en bra mjukvarugrafritare, som jag hoppas ska hjälpa mig genom allt. Uäh, snart ska jag skriva ett mer riktigt inlägg.
Idag åskade det. Det gjorde mig glad.

Som utlovat:

2007-07-30T12:35:00.001+02:00

Hej!
När jag var i bohuslän (se förra inlägget) så köpte jag lite skivor. Bland annat skivan från LARM, men också en skiva med ljudet från Christian Marclays videoverk Guitar Drag (video, beskrivning). Skivan är en ensidig, genomskinlig 12" med en bild ur videon på framsidan, det hela är mycket estetiskt. Jag köpte inte skivan för att i första hand lyssna på den, utan ganska mycket för att jag aldrig skulle glömma bort verket. Det är trots allt ett av mina absoluta favoritverk här i världen. Och här kommer en ganska intressant grej tycker jag; jag hade aldrig sett det. Jag gillade det inte ens första gången någon beskrev det. Andra gången jag hörde om det, så kom jag att tänka på just lynchningen av James Byrd JR i juni 1998, även om jag inte visste varken mannens namn eller mindes vilket år det var. (James Byrd JR släpades till döds efter en bil av vita män för att han inte var en vit man). Helt plötsligt blev i alla fall verket ett fyrverkeri av associationer för mig. Gitarren som (vit) rocksymbol, rockens ursprung i svart kultur och mängder av andra tankar. Därtill är ljudet fantastiskt känslomässigt starkt. Nämnde jag det; att ljudspåret i sig visade sig vara en fantastisk låt?
Jag pratade om Marclays verk med min kära vän Ingela, och på sitt karaktäristiskt vassa vis jämförde hon känslan av de många lagren i Guitar Drag med samma känsla i verket Ett eget rum av Kajsa Dahlberg (en annan favorit!). Jag håller med.

P.S.

Så här god såg min mat ut häromdagen.

Efterhand

2007-07-24T13:02:00.001+02:00

reality is dead imagination lives, skylt @ Botnik studios.
Det är en så jävla fin plats. God saft, bra skivor, böcker, fint folk, bra konst. Jättegott kaffe, säger alla som dricker det. Åk dit!

Hej, mina vänner.
Förra lördagen, det vill säga den 14:e, så åkte jag till Göteborg. Mina föräldrar skulle semestra på Tjörn. De hade hittat någon studa hos någon tant, och ville titta på havet en vecka. Jag såg det som en chans att kunna åka till en vän i Göteborg och förhoppningsvis till Gerlesborg i förlängningen, utan att behöva åka allt för mycket tåg - någonting som jag har lite svårt för, inte minst ekonomiskt. Mina föräldrar släppte av mig i Stenungsund, där min vän Kim plockade upp mig. Jag var i GBG från lördag till tisdag, och kikade på biskopsgården, norra älvstanden, kyrkorna vid masthugget (där vi såg råttor!) och långgatorna, där porraffärer och vänsterhak ligger och hatar varandra. Jag fick en lite bättre syn på GBG efter detta besök, innan har jag alltid varit lite skeptisk till den staden. Eller skeptisk och skeptisk, den har gett mig dödsångest så fort jag satt foten där.

Hursomhelst, i Munkedal plockade Ingela upp mig, och vi åkte till Gerlesborg. Där promenerade jag enormt mycket, tittade på havet, tittade på mina vänner, matade får, fick fästingar, blev kramad och klappad och hade det allmänt bra.På tisdagen åkte jag tåg från GBG till Munkedal. Det var jobbigt, men jag kände mig skitduktig. Jag åker liksom inte ens buss ned på stan, och detta lokaltåg var fullt jämförbart med en buss. Jag återkommer säkert till det. Fantastiskt var det i alla fall. Efter att jag, Ingela och Nevena på lördagsmorgonen tryckt i oss en sconesfrukost med tidning utanför Ingelas hus, så blev jag upphämtad av mina föräldrar som var på hemväg. Därnere lämnade jag två viktiga vänner och två idoler (1, 2). Igen. Det är okej.

Nästa gång tror jag att jag ska skriva om fina verk, appropå guitar drag av Christian Marclay.

Kortrapport

2007-07-12T22:55:00.001+02:00

Hej,
sedan sist har jag varit en sväng i hälsingland. Det var inte riktigt det jag behövde, i och med att vädret var jättetråkigt. Jag var inne, läste serier och gick ut ibland för att tala med grannens får eller bära plankor åt min far.
Jag har ådragit mig en och annan skada på sistone:
* Mitt knä gör ont. Jätteont. Det är någon överansträngning eller någonting, orsak okänd.
* Brännskada mellan höger ring- och lillfinger. Jag råkade plocka upp en gaffel som legat på en spisplatta.
* Hudlös fläck på vänster långfinger. Jag skar mig med en värdelös (svängande!!!) s.k. laserkniv, alldeles lagom för att bara ta bort en bit överhud och få en svidande fläck.
* Mina ögon ser p.g.a. sömnbrist/pollen ut som kom och hjälp mig att dö. Kanske inte en skada, men irriterande.

Nu ska jag iväg till Victor för en vattenpipa. I övermorgon åker jag till Göteborg, jag är jättenervös.
Hejdå!

Konst, kärlek och en liten idé.

2007-07-01T22:31:00.001+02:00

Hej, bloggen.
Idag har jag varit och gjort det alla andra kulturtanter redan gjort, nämligen varit och kikat på utställningen med (Karin) Mamma Andersson som visas på Moderna Museet. Även om jag inte skulle nämna henne om någon frågade mig om mina favoritkonstnärer (eller ens favoritmålare!), så är det fantastiskt att titta på hennes tavlor. Hon har en jävligt skönt attityd i sina bilder, någon sorts fritt, men ändå jättepetigt förhållningssätt. Hundraprocentig subjektivitet (något annat existerar iofs inte om du frågar mig, men läs det bildligt) om man så vill. Jag har mycket att lära av det.

Förresten, så var jag inne på Mats blogg idag, och hoppade därifrån vidare till en annan blogg jag besöker ibland, nämligen den här. Ofta ganska rolig, även för en utomstående som jag.
Idag läste jag det senaste inlägget och kände igen mig. För det är så att jag för närvarande håller på och grubblar. Bland annat grubblar jag på vilken form av förhållanden jag pallar med och vill/kan ha; poly/mono, vad - om något alls - som delar av mina platoniska vänner från kärlekar... vilka råmärken jag rör mig inom, helt enkelt. Jag är tämligen förvirrad. Jag vet egentligen bara två tre saker med en någon säkerhet:

1: Emotionellt har jag inga gränser mellan vänner och kärlekar, det är helt och hållet individuellt. Jag är kär åt alla håll och kanter.

2: För att citera Bruden: "Jag är ihop med någon och jag är på en klubb. En skitsnygg brud kommer fram och tar ögonkontakt med mig. Om jag var singel skulle jag smälta ner till en pöl, ta mig i kragen, gränsla bruden och hångla ner henne på en stol. Men nu är jag ihop med någon och jag blir bara besvärad och vill hitta ett sätt att förmedla att jag inte är singel, och om jag skulle kyssa henne skulle det vara som att kyssa en bit plast jag hittade på golvet." (min fetstil)

3: Alla förhållanden bör bygga på rak kommunikation och överenskommelser. (Nästan) ingenting är självklart.

Undantaget hela biten om att "ta sig i kragen och hångla upp (eller var det ner?) bruden", så stämmer citatet från Brudens blogg väldigt väl, möjligen undantaget pronomina. I övrigt vet jag ingenting säkert. Jag antar att en av de mer akuta frågorna är i vilken utsträckning jag skulle kunna ha ett förhållande med en person som inte reagerar som jag på punkt två, i och med att jag nuförtiden oftast blir kär i polys, relationsanarkister och annat löst folk. (Då är det bra att veta hur en skulle hantera att vara kär i någon som till skillnad från en själv inte bara emotionellt poly-ish, utan också fysiskt.)

PS.
(OM
tiden är oändlig, (och man accepterar slutsatsen att med tidens oändlighet följer att allting som möjligen kan hända kommer att hända. Ett oändligt antal gånger.)
OCH
tiden inte är linjär, utan ett oändligt antal ständigt/samtidigt existerande "ögonblick" (och illusionen av linjaritet uppkommer på grund av våran individuella resa genom tidsdimensionen)
(som Brian Greene skriver i The Fabric of the Cosmos, läs den!)
SÅ
Kan alla dessa möjliga ("samtidiga") konfigurationer av olika big bangs, innehållande alla möjliga konfigurationer av den materia och energi som utgör vårat universum (och olika naturlagar?), liknas vid multiversumtanken.)

Döden

2007-06-27T01:10:00.000+02:00

(Slumpad Game Of Life-döskalle samt jag. Gissa vilken som är vilken!)

Hej!
Idag har inte varit någon vidare behaglig dag, några trevliga inslag till trots. Det känns som att min kropp tänker packa ihop eller någonting. Jag har ont i huvudet, och har gått omkring halva kvällen med ett tryckande illamående och ett pyttelitet halsont.
Lillasyster har sin koreanska spanskstudentvän Clara här. Hon är tervlig, men lite tyst efterosm hon inte är någon höjdare på engelska. Middagen var hur som helst en röra av språk, det var kul. Trots att jag inte kan prata ett endaste dugg spanska längre, så förstår jag mycket. Det var kul att upptäcka. Jag gillar att lyssa till språk.
Nevena ringde mig framåt kvällen. Det var så fint att prata med henne. Det gjorde min dag.
Imorgon ska jag lyssna på Jan Gabarek och skriva brev.
Hejdå.

Thx, Mr. Conway

2007-06-25T23:19:00.000+02:00

Hej!
Jag har försökt skriva här ett antal gånger sedan sist, men ständigt kommit av mig. Jag väller över av tankar som alla förtjänar ett varsitt maratoninlägg. Det gör mig förvirrad, splittrad och rastlös - vilket i sin tur resulterat i att jag inte fått någonting skrivet över huvud taget.
Någonting jag måste nämna är John Conway's Game of lif e.
Jag orkar inte riktigt beskriva det, så klla in länken. Jag hörde om det i en dokumentär jag tittade på del tre av tre i en serie program som heter What we still don't know about the cosmos. Programmen handlade om komplexitet, universum och andra spännande saker. Hur som helst, där nämndes Game of life. Jag var givetvis tvungen att kolla upp det, läste wikisidan som jag länkade till ovan, och blev än mer förtjust! Jag laddade genast ned life32, ett program som kan köra s.k. cellular automata, det vill säga Game of life, och liknande efterföljare. I detta program kan man rita upp små figurer, och se dem (efter vissa enkla regler) föröka sig, gå under totalt, bilda symmetri ur assymetri och vice versa. Det är helt fantastiskt att sitta och titta på de små, svarta prickarna som på något vis verkar leva. Med Conways originalregler känns det extremt organiskt, samtidigt som prickarna bildar väldrigt ordnade mönster visa ögonblick. Det finns en fantastisk glädje i att rita upp en liten form bestående av några få pixlar, för att sedan se den utvecklas helt på egen hand under en tidsperiod (innan den utrotar sig själv eller blir statisk) . mängden pixlar varierar, liksom komplexiteten. Som längst har jag fått en figur på 7 pixlar att "leva" i ungefär 10 minuter, med en uppdatering var 200:e millisekund. Det är en trygghet. Jag rekommenderar er att prova det med hela mitt hjärta!

Eftersom jag inte skriver om det jag lovade; här är jag i en blommig skjorta

2007-06-18T12:30:00.000+02:00

Hej!
Sedan sist har jag inte gjort så mycket egentligen. Det har gått sådär att göra saker. Jag har i alla fall sytt en kraglös skjorta, som jag bär på bilden ovan. Där syns det iofs inte hur den sitter på grund av posen, men den sitter ganska bra om jag får säga det själv. Det blev väl inte världens finaste plagg direkt, men den är ju rolig i alla fall.
Annars så har jag kommit på att jag kanske inte kan flytta till min syster och hennes man när allt kommer omkring. Det är ju faktiskt så att jag inte har någon fast inkomst, och även om de är supersnälla och hade tänkt låta mig bo där utan att betala hyra, så måste jag faktiskt äta också. Och jag kan inte jobba. Inte med någonting jag provat i alla fall. Så tills jag kan antingen hitta ett jobb som fungerar, eller (trots att det känns som en jobbig och leechig grej) blir sjukskriven, så får jag fortsätta bo hos mina föräldrar. Det är helt okej, även om det också känns leechigt och frustrerande att inte kunna ta hand om sig själv. Mina vänner säger att man inte måste vara så jävla stark hela tiden, och att jag måste sluta förakta (min egen min anm) svaghet. Även om de har rätt, man måste inte alltid vara stark, så skulle jag vilja vara det någon gång. Det skulle kännas bra att klara sig själv. Eller i vart fall bidra till sitt eget uppehälle. Jag driver med det eller låter bli att tänka på det, men ärligt talat är det ungefär det jobbigaste jag vet.

2007-06-16T13:55:00.001+02:00

Hej igen!
Idag har jag varit på vaksala torg. Jag hittade ett par glasögon som hade ganska fina bågar (för 10:-!!!), jag hoppas bara att optikern kan sätta in glas i dem, att det inte är nåt krångel. Fast ändå, jag är inte säker, jag är ganska sugen på de här också, men det känns så jävla risky att beställa bågar från England. Tänk om de som sen visar sig att inte sitta fint alls. Men i teorin, alltså! Mums!

För övrigt tänker jag. Snart kommer ett sådant där längre inlägg igen. Denna gång om relationer.
Puss.

Gissa vad!

2007-06-14T18:07:00.000+02:00

Generna har kommit ikapp, verkar det som. Nu börjar förfallet.

En annan dag ska jag berätta om någonting spännande

2007-06-13T23:43:00.000+02:00

Hej, bloggen.
Idag har jag inte gjort så mycket. Efter att ha sovit hemma hos en vän, och sedan kommit hem vid runt halv 12, så har jag mest suttit vid datorn. Det går inte ihop med planen (att aktivera mig), alltså måste morgondagen medföra ändringar. Och det gör den faktiskt. Imorgon ska jag göra saker jag inte bara kan strunta i. Imorgon ska jag nämligen både till Unga Vuxna och till optikern. Jag är en smula rädd att min syn börjat bråka, eftersom jag har ont i huvudet lite för ofta och blir sådär trött i ögonen. Det skulle kunna vara lika delar pollen och inbillning, men det är svårt att veta. Jag ska passa på att gå en sväng på stan också, och hoppas att mina drömmars digitalpiano dyker upp och biter mig i strupen.

Nu på kvällen, när jag satt och lyssnade på musik, så lyssnade jag på en insplning av en performance som gjordes på Gerlesborgsskolan i bohuslän 15/11-06, med Isak Eldh, Therese Lundberg och Magnus Haglund. Magnus Haglund läser en text han skrivit (under performancen tror jag). Han säger:
"...Märkte ni hur skönt det här rummet blev när det också fylldes av röster, telefonsamtal? Någon som öppnade sin väska - drog i dragkedjan... Att det blev andra störningar. Hör ni vad jag tänker, kan jag själv höra vad jag tänker?"
Jag undrar över mina egna tankar.

Röra!

2007-06-11T10:52:00.000+02:00

Hej igen.
Som planerat tog det lite kortare tid att skriva den här gången. Heja mig, va? Jag har bland annat lyckats inhandla en rakkniv och en rullbandspelarmikrofon sedan sist. Vaksala torg är the shit, den som så önskar kan nog se mig där praktiskt taget varje lördag framöver.
Under helgen har jag varit själv i huset, då min lillasyster och mina föräldrar åkte till hälsingland en sväng. Jag planerade att gå på inflyttningsfest, träffa Anja som var i stan, att gå på vaksala torg samt att baka bröd. Efter att trots den infernaliska hettan ha klarat av vaksala torg, med finfint sällskap (Kim), så var jag så trött att jag verkligen inte orkade med inflyttningsfesten. Det kändes lite tråkigt, men å andra sidan var det hos Elin, som känt mig länge nog för att aldrig förvänta sig att jag ska dyka upp på dylika tillställningar. Men jag hade tänkt bli bättre på det, alltså var det litet av ett bakslag. Lördagen var som helhet dock mycket trevlig.

På söndagen gjorde jag inte så mycket. Jag hade svårt att komma iväg någonstans, och träffade således inte Anja. Ack! På riktigt. Jag fick hur som helst mitt bröd bakat, det är väl ett litet plus i kanten. Ganska mycket rågmjöl, pumpakärnor, linfrön, klippt råg och rikligt med brödkryddor. Gott blev det. Strax ska jag flytta in hos min syster och hennes man. Inte för att jag inte trivs hos mina föräldrar, utan för att byta miljö och på så vis möjligen undvika de gamla mönster som Uppsala annars ofta för med sig. Jag planerar hur som helst att där baka bröd och laga mat mycket. dels för att det är kul, dels för att de som jobbar inte orkar/vill. Det blir som en kombination av ett litet tack för att jag får bo där, och någon sorts nyttighetsmanipulation.

För närvarande håller jag på att skaffa mig ny musik, och eftersom jag nyligen blivit jätteintresserad och road av fri improvisation, så blir det påfallande mycket frijazz och amerikansk avantgarde som Cecil Taylor och Albert Ayler (okej, namedropping, men det var ju liksom lite innan det kallades frijazz eller freeform, väl?). Jag har även hållit på med olika ljudexperiment i rummet jag har som ateljé. det är nämligen så att man med en patchkabel kan göra i princip alla mixrar till tongeneratorer. Man skapar en kontrollerad liten rundgång, och presto: en oscillator. Till den här oscillatorn har jag valt att lägga till en (ganska dålig, alltså med låg utsignal) mikrofon. Det har fått denna effekt, som jag tycker är fantastisk: ljudet genereras i en rundgång i mixern och spelas upp genom en högtalare; mikrofonen får då till effekt att den, om man hänger den nån centimeter ner i ett kärl, plockar upp kärlets naturliga resonans. Eller egentligen antar jag att ljudet från högtalaren inifrån kärlet (/burken/glaset/whatever) reduceras till de frekvenser som resonerar bra i kärlet. Alltså hoppar tongeneratorns ton till kärlets, samma som om man knäpper på ett glas. Fyller man dessutom sedan vatten i glaset, så förändras tonhöjden med volymen. Oscillatorn hoppar till närmaste överton. Coolt!
Hur som helst, sambandet mellan frijazzen och ljudexperimenten är att folk tenderar att se det som oväsen, eller erkänna kvaliteten, men inte själva "orka". Jag brukade reagera på samma sätt, men har på grund av intresse lärt mig. Nu har jag liksom ingen större barriär mellan min reaktion, vad jag känner inför ett ljud, och hur tonalt eller harmoniskt det är. Jag i min tur, känner människor som är väldigt inne i konstmusik och genuint kan njuta av ljud som jag inte kan förstå (ännu?). Det är en otroligt fasinerande tanke att människor, sakta men säkert, lär sig att uppskatta fler och fler ljud - och att enskilda personer kan lära sig att uppskatta ljud som är så långt ifrån vedertagna som musik.
Under tiden jag satt och skrev detta, så hoppade min spellista, som av en lycklig slump över till ett mycket fint ljudverk! Vill göra om av Christina Langert (jättebra konstnär tm), som gjordes till fanzinet Paris nummer om ambivalens. Stycket är ljudet av Christina som sprättar en söm hon tidigare sytt. Det är knastrigt, knäppande, ostrukturerat. Jag tror jag slutar här. Jag vill bara skriva att det är så jävla fint att allting kommer från någonting i musiken. Verk av minimalister som Steve Reich kommer från lika delar folkmusik och konstmusikvärld, och röjde i sin tur vägen för nutida elektronisk musik, genom att föbereda världen på technons och housens monotona tillståndsmusik. I luvit!

Hej!

2007-06-08T18:47:00.001+02:00

Jag har inte skrivit här på länge. Vi får se om det kanske blir ändring på det nu när jag har tillgång till uppkoppling. För att inte tala om att jag faktiskt har en ny strategi för sommaren. Den är som följer: Göra saker. På så vis kanske jag har mer att skriva om.

Imorse vaknade jag lite innan fem. Eller fyra, jag minns inte (hädanefter 5!). Tidsmärkningen på bilden ovan säger 03:54, men det kan ju vara vintertid (väl?). Jag hade vaknat cirka hundra gånger under natten, men denna gång vid 5 kunde jag inte somna om. Mitt rum var varmt, jag var stissig och ingenting i hela världen pekade mot att jag skulle få någon mer sömn. Iklädd mitt eleganta täcke gick jag ned till köket för att dricka lite vatten och fick en snilleblixt; Ute är det svalt! Plus att om man inte kan sova kan man alltid lyssna på fåglarna. Sagt och gjort. Efter att med kamerans hjälp ha dokumenterat mitt sorgliga tillstånd drog jag ihop lite stolsdynor på altanen, placerade en filt över, lade mig mitt i hela kalaset och lindade in mig i mitt täcke. Och somnade. Vid 7 ungefär blev jag väckt av min mamma som skulle till jobbet och undrade varför jag sov där jag gjorde. Slutgiltigt väckt åt jag frukost med mina föräldrar och har sedan (efter att ha sytt en smula mellan 8 och 10 då jag fortfarande kunde koncentrera mig i mer än 5 sekunder åt gången) genomlevt dagen i någon sorts förvirrad dimma. Jag missade en dejt med veterinärstudenter och hundar, vilket var tråkigt. En gång har jag nickat till, annars har jag varit fullkomligt oförmögen att slappna av. Det känns som livets ironi att vara så här rastlös när vädret inte tillåter att man rör sig alls (utom möjligen i skuggan).

Rants

2007-01-06T00:38:00.000+01:00

Sådär. Det har efter ett kanske lite väl långt jullov blivit dags för mig att återigen åka söderut, mot bohuslän, där jag går i skolan och bor. Minst en termin till, kanske plus en månad eller två.
Jullovet har varit en konstig upplevelse, både precis vad jag behövde och riktigt jobbigt. Mycket saker blev inte av, och jag reagerade som jag brukar på overksamhet - den klassiska onda spiralen.
...Men jag sade att hösten har varit konstig. Du kanske undrar, kära läsare, vad jag menar med det? Tillåt mig att utveckla.
Det här har varit en höst som dels rent personligen har haft väldigt intensiva inslag. Precis i terminens början visade de mindre angenäma sidorna av mitt psyke vad de gick för, och någonting jag sett fram emot i flera månader - skolstarten - fick skjutas upp ett par veckor. Efter den konstiga öppningen på läsåret, så var det inte konstigt att det var en speciell upplevelse att sedan ändå åka tillbaka till skolan. Alla var väldigt välkomnande och glada att se mig, detta trots att jag förtigit frånvarons faktiska skäl (jag spred dock genom pålitliga agenter ut rykten om en semestervistelse hos en saudisk prins). Kombinationen av mitt ganska möra tillstånd och den sköna upplevelse denna återkomst blev, gav någon sorts känsla av overklighet. Men, nu när min egen vinkel på inledningen av denna höst är förklarad, låt mig fortsätta med varför tidsperioden varit så konstig;
Förändringar.
Jag är ett vanedjur. Och denna höst har gått på allt utom rutin. Vänner som oftast har ganska bra rätsida på livet har mått dåligt - vissa riktigt dåligt. De som aldrig fått någon riktig ordning på sig har helt plötsligt hittat den ordningen. De med långvariga förhållanden har gjort slut, commitophobes har skaffat partners. (Bra partners, kan jag tillägga.) Overksamma har kommit igång på ett sätt som fått den värsta filofaxklottrare att känna sig avundsjuk, och de driftiga har förvånansvärt nog stått och stampat. Att försöka hänga med, vara en bra vän och ta hyfsat väl hand om sig själv har varit ett jävla jobb, rent ut sagt. Å ena sidan har det varit svårt att hantera alla förändringar, men å andra sidan har jag haft en känsla av att många andra har varit precis lika lost som jag själv.

(denna del kanske saxas bort snart, jag vet inte)
Idag pratade jag och en kär vän till mig om en viss aspekt av förhållandenormen som finns - nämligen hur mycket man egentligen får tycka om någon som inte är ens partner (förutsatt att man är mono). Vi kom in på det genom att min vän är en av de som nyligen skaffat sig pojk-/flickvän. Jag hade pratat om att jag har en vän som jag (efter ett antal års vänskap) slutligen bara tvingats acceptera att jag förmodligen aldrig kommer sluta attraheras enormt av, på flera plan, och att det gett oss en speciell relation. Hur som helst - vännen jag fikade med har precis som jag lite svårt för det här med vad som är okej. Ingen av oss var egentligen vidare intresserad av att diskutera gränser, utan vi mer bekräftade någon sorts ömsesidig oförståelse inför denna luddiga norm.
Det förväntas vara obekvämt med en relation som inte är helt plantonisk, men ändå inte uttalat som par (eller möjligen nu i våran frrrigjorda tid; sexrelation) - men behöver det verkligen vara det? Själv tror jag att även övertygade monogama mår bra av relationsanarki som någonting att reflektera över, en tanke att leka med för att veta vad man egentligen tycker och vill, och vad som bara är norm och konstruktion.

Hår här?

2007-01-02T23:48:00.000+01:00

Igår var jag hos min syster (ylva) och hennes man (ratib) för att spela x-box och vara trött med dem dagen efter nyår. Jag var mycket riktigt mycket trött - och det blir inte direkt bättre av ett par timmar framför ett tv-spel. Senare på kvällen skulle hela släkten till släktmiddag hos min kusin, och ylva och ratib skulle åka buss, så jag fick direktiv om att gå den knappa kilometern till min mormors lägenhet, för att där bli upplockad. Dock var jag fruktansvärt trött, och tänkte därför be att bli avsläppt hemma (vi passerade där på vägen). ...MEN; Jag var inte bara trött, utan så trött att jag somnade i bilen, och vaknade framme vid middagsbjudningen!

(här gör jag en liten paus i berättandet för att understryka jag verkligen inte är den som sover i bilen - tills nyligen kunde jag räkna de minnen jag hade av bilsovande på ena handens fingrar!)

Väl framme på middagsbjudningen var det bara att försöka ta sig samman och ha trevligt. Det lyckades ganska bra, tyckte jag. Istället för att tala med vuxenmaffian, så satt jag mest och pratade med mitt kusinbarn, som är 6 år och har en humor som till ganska stor del bygger på saker i stil med urkbulle, puffhjärna och att hävda att alla fotgängare man krockar med i tv-spel är presidenter. Klart roande, med andra ord. Vid ett av de tillfällen då jag smugit ut från vardagsrummets del med bord och stolar och in till den med soffor, för att vila en liten stund, så kom den lilla vilden in och började prata om allt möjligt, och kläckte helt plötsligt apropå ingenting ur sig det som hela detta ganska meningslösa och babbliga blogginlägg kommit att handla om: "Jag tycker du är mycket snyggare utan skägg!"
I ärlighetens namn hade jag inget skägg, utan bara lite skäggstubb, men man säger ju inte emot någonting sådant. Man antecknar. Jag bestämde mig i det ögonblicket för att utföra en komparativ studie - någonting jag nu gjort. Här är resultatet:

"med"............................&............................. utan

Adjöken för den här gången, Sierra Leone

2006-12-28T22:41:00.000+01:00

Den senaste tiden har jag jobbat vid sidan av min övriga tillvaro och skolgång. Jobbet har bestått i att transkribera intervjuer som min arbetsgivare gjort med folk från Sierra Leone. Intervjuerna har handlat om the Truth and Reconciliation Commission, en kommission som intervjuade folk om inbördeskriget och försökte sammanställa en opartisk rapport om det till eftervärlden. De intervjuade har varit lite alla möjliga, en kommissionär från TRC och en hotellportier, bland annat. Naturligtvis har folk från så pass olika utbildningsskikt haft ganska olika kunskaper i engelska, och således har mitt jobb ibland inte bara varit att transkribera, utan även att dechiffrera ohörbart mummel. Missförstå mig rätt, jag har ganska lätt för mycket afrikansk engelska, men
ibland kom mumlanden som skulle fått vilken balanserad människa som helst att tappa humöret.
Hur som helst så har detta jobb ganska länge varit mitt dåliga samvete. Ju närmare slutet jag kommit, ju mer har det tagit emot att transkibera ens en minut. Min arbetsgivares bristande teknikkunskaper (vilka lett till fruktansvärt dåliga inspelningar) har inte direkt hjälpt.
...Men, mina kära vänner, anledningen till att jag nu skriver om detta, är att mitt jobb nu nått sin fullbordan. Jag är fri! När pengarna trillar in, så kommer min lycka vara gjord.

...Okej, jag ska inte förneka att detta jobb, trots sina negativa sidor, gett mycket intressanta inblickar i folks huvuden och tankar som jag aldrig skulle ha fått annars. Det är inte varje dag man får chansen att vidga sina perspektiv genom att lyssna på folk som pratar om försoning och fred efter att ha genomlidit 10 år av ett av de värsta krig som ägt rum under 1900-talet.

Tabula rasa

2006-12-26T00:10:00.000+01:00

Sådär. Nu är det tomt här igen. Kanske för det med sig att jag skriver mer här, kanske inte. Hur som helst behövdes en rensning, och även om det väl är sådant som traditionellt händer vid nyår, så är jag en smula otålig.
Tänk om det gick att göra med allting. Etch-a-sketch. Om jag inte var så sentimental och kontrollfreakig skulle jag rensa mitt liv en gång om året.